Doris två hem

De här kulljusstakarna gillar jag faktiskt. En gammal klassisk modell som nog de flesta känner igen. Men de ligger ändå längst ner i julpyntskartongen, oanvända. Varje år tar jag upp en, tittar på den, suckar och lägger ner den igen. De är så himla röda!  Inte nog med det: hålen för ljusen är för små och inga moderna ljus eller blockljus passar. Här krävs drastiska åtgärder för att baxa in grejerna i 2000-talet! Såga, borra, slipa, måla. Designa! Sådärja. Nu är jag nöjd. Lite fantasi, kalkfärg, läderremmar och figursågning var vad som behövdes.

Linoljefärg i all ära, men den har ju orimligt lång torktid! Det krävdes 14 långa dagar innan dessa fönsterluckor var klara för uppsättning igen: Jag känner mig otålig, det är så trist att titta på färg som torkar. Det är tre par luckor kvar att renovera och måla, och ytterdörren. Det kommer att ta ÅR att slutföra! En annan sak att deppa över är vår plåtis, den enda transportmöjligheten vi har här nere. Den är på tok för stor och klumpig att köra omkring med i små trånga byar och på smala franska vägar. Hitta parkering ska vi bara inte tala om. Det känns begränsande att inte kunna åka riktigt dit man vill.  Annars är jag glad för den, det var trevligt att göra resan ner och slippa hotellboende och rastplatsmat. Jag är lite skeptisk till hotell, det erkännes. Funderar alltid över hur städningen sköts, vem som legat i sängen före mig och huruvida det finns vägglöss... Kanske en liten fransk bil som står redo i Vita Ängelns garage inte skulle vara så dumt? Det här med hantverkare är också

Trä, det är ett material man förstår sig på. Det uppför sig som förväntat i alla situationer. Det spricker när man borrar i det, det flisar sig när man sågar i det och det sväller och torkar om vartannat. Men när man vet allt detta så ordnar det sig ändå. Det finns alltid knep att ta till som förebygger trassel. Även om jag inte sågar, borrar och spikar så mycket själv så tycker jag nog jag ändå att jag har en bra känsla för materialet trä. Har varit med och byggt, snickrat och hantlangat i åratal. Här nere i de sydfranska byarna är det helt andra material som gäller när något ska byggas. Med benämningar som är helt obegripliga för mig. Puts. Sten. Betong. Kalk. Bruk. I alla upptänkliga varianter. Det är verkligen ett jättesvårt område att sätta sig in i. Vad som ska användas på vilken yta och varför, bara en sån sak! Här följer en liten kavalkad med en del av Autignac's vackra murar och fasader: En helt vanlig sydfransk bygata. Fasad på 1800-talskyrkan Saint-Martin i Autignac.  Kä

Projekt fönsterluckor i Vita Ängeln  fortsätter. De två helt nysnickrade paren till badrum och sovrum är färdiga. Nu har vi givit oss i kast med kök och matrum. De är i bra skick så det räcker att bara måla, tänkte vi ganska naivt. Det visade sig att ett par luckor var rejält murkna på den övre delen. Det såg illa ut ett tag, men när man sågat bort 5 cm var ekträet alldeles friskt och stenhårt.   När man håller på att jobba och snickra hemma visar det sig alltid, som en naturlag, att man inte hittar rätt sorts träbit eller rätt storlek på skruven. Trots att man tycker det borde finnas alla upptänkliga dimensioner bland allt man samlat och sparat på sig i förråden. Jag vet hur det är, har hjälpt till och hantlangat och letat så mycket. Men till och med naturlagar kan ibland brytas! Det fanns ett alldeles lämpligt stycke ek i gömmorna som C kunde använda och fälla in i fönsterluckorna istället för den murkna delen. Vad var det för träbit då? Jo, resten av min bräda till halvväggen i kök

Det är inte viken bräda som helst, utan en lång och präktig, i ek. När vi för flera år sedan renoverade i Vita Ängelns kök och matrum öppnade vi upp mellan rummen och skapade en halvvägg. Allt för att få bättre kommunikation, mer ljus och rymd mellan rummen. Det blev också lättare att möblera på ett funktionellt sätt. Sedan har åren gått och det blev inte riktigt färdigt. Halvväggen saknade ett avslut, den upphörde i tomma intet kändes det som. Det behövdes en riktig ekplanka där, en lång rustik sak. Det hade jag helt klart för min inre syn. Ingen tjusig del av en stavlimmad bänkskiva, nej, nej.  Jag börjar med att visa det färdiga resultatet. En halvvägg utan pondus, rumphuggen. Behöver en bräda på sig. Det har inte varit helt lätt att hitta en sån bräda. Vi har frågat runt lite, besökt en del brädgårdar osv men utan napp. Till slut fick vi tag på en via företaget Maisondedeux's försorg. Den blev liggande ett tag men förra sommaren fick vi hem den. Brädan i mina drömmar, men i ett

Visserligen är det nu möjligt att resa till Autignac, men vi avvaktar någon månad till trots att längtan är svår. Det är lite för varmt där i augusti, och mycket turister. Önskar inte ytterligare öka på Coronapressen. Det fick bli en liten semestertripp på hemmaplan istället. Norrut gick färden. Här är min reseberättelse. Vi tog husbilen och for först till Tornedalen för att hälsa på släkt och vänner. Mina tassemarker där jag är född och uppvuxen. Shopping i Haparanda där det finns flera fina outletbutiker, middagar med kusinerna och annat trevligt.   En kvällspromenad ner till Torne älvstrand. Klockan är 22.20 och Finland syns på andra sidan. Efter några dagar i den gamla hembygden tog vi Inlandsvägen E45 söderut. Men först ett besök vid Storforsen i Pite älv för att hissna och bli yr av att titta ner på vattenmassorna. Att färdas genom Lapplands inland är faktiskt en upplevelse. Här kan man verkligen snacka vildmark! Mil efter mil med bara skogar, gigantiska myrar och mäktiga älvar

Vårt mycket uppskattade uterum fyller 11 år. Hög tid för lite nytänk och förändring, tycker jag. Möblering med loungekänsla är ju på modet nu. Den sista tiden har jag sett trevliga balkonginredningar både live och i inredningsmagasin, och hört prat om möblemang med mjuka soffor i uterum. Klart man blir inspirerad! Det stora vita matbordet som sett många trevliga måltider, fester och fikapauser ska få en ny bostad i ett annat uterum. Istället har jag skaffat ett runt, svart bord via Blocket. Iläggsskiva finns, så det ska inte bli platsbrist om man är många. T Två soffor att ligga raklång i har tillkommit. Jag har sytt några kuddar av stuvbitar som fanns här hemma. Jag älskar att återvinna och blir glad när jag sparat något som kommer till användning. Det nya soffbordet är designat och målat/ ytbehandlat av mig och snickrat av C. Grunden är en rejäl planka, lortig och färgfläckig, som fanns ute i förrådet och en nyköpt 70 x 70 mm träregel. Jag tycker det blev

Covid 19: check! Jag blev sjuk i slutet av mars. Ungefär som en rejäl flunsa, bara mycket mer utdragen och tröttande. Coronatestet var positivt, och det var ju bra. Nån tröst ska man väl ha när man genomlidit detta. Nu kan jag glädjas över att vara smittfri och immun! Maken C likaså, han hade lite halsont och rethosta några dagar och jobbade då hemifrån, det var allt. Virus eller inte, våren traskar på precis som den brukar. Kanske lite kyligare i år här i Ångermanland, men snöfritt tidigt. Flyttfåglarna har anlänt. Tranparet och Sångsvanarna häckar där borta vid tjärnen nedanför vårt hus. Sädesärlan och Svalan kom i helgen. På fälten ner mot vattnet håller Tofsvipan och min favoritfågel Storspoven till. Jag blir alltid så glad av att höra Storspovens sång, då vet man att vintern är över. Det påminner mig om försomrarna i Tornedalen. Föreställ er, kära läsare, detta: Ljusa sommarnätter där solen inte går ner. Älvdans över fälten som sluttar ner mot Torne älv. Små timrade lado