Inlägg

Att göra på hemmaplan.

Bild
  Septemberafton på terrassen. Bara några få steg från Vita Ängelns ytterdörr huserar en av Autignac's vinproducenter, nämligen  Domaine Ballicioni . Man är välkommen till deras cave för provsmakning och inköp efter överenskommelse. Goda viner! Vi gillar deras Orchis, både röd och vit, samt såklart toppnumret Kallisté! Detta blir hädanefter vår "hovleverantör". Interiör från cave Ballicioni. Ett annat roligt besök vi fick till stånd i höstas var i  destilleriet i Autignac. Rendez-vous enligt överenskommelse. En mycket engagerad "brännare" som berättade om processen hur druvor från Faugères blir till sprit.  Det blev lite shopping och provsmakning. Intressanta smaker från naturen, grässorter, körsbär, lavendel och dylikt. Under våra promenader i byn har vi passerat denna skylt många gånger: En privat trädgård som är öppen för besök då och då. Vi var där tillsammans med ett par vänner under det absolut sista öppet-hustillfället för säsongen. Vi blev mycket väl mo

Grannbyn Caussinioujouls.

Bild
Vi upptäckte under vår höstvistelse i Autignac att det faktiskt bjöds på en del trevligheter även hemma runt byn. Det var inte nödvändigt att ge sig iväg och turista för att få sig lite nya intryck till livs. Välkommet i dessa virustider. På den tiden vi hade hund promenerade vi i närområdet, varje dag och på varenda småväg tror jag. Men sedan elcyklarna införskaffades finns möjlighet att komma lite längre bort. En förmidddag cyklade vi till grannbyn Caussinioujouls. Vilken överraskning! Skylten mot byn har ju passerats mer än en gång men vi hade aldrig åkt in där. Orten ligger precis där bergen börjar resa sig och den klättrar brant uppåt. Äldsta delen ligger högst upp med sitt slott och runt det små vindlande gränder. Lika vackert och pittoreskt som exempelvis i St-Guilhem-le-Desért eller Olargues.                                                                                 Caussinioujouls. Bild från Wikipedia. I slottet finns en cave med viner från Château Chênaie . Tyvärr inte ö

Tillbakablick på året som gått.

Bild
Det gångna året, ja vad ska man säga om det? Bilden ovan får väl illustrera både känslan som till stora delar har präglat det, samtidigt som det faktiskt har varit en fuktig, dimmig och grå höst. Fotot är taget vid Västersjön under en novemberpromenad runt vår Ångermanländska skogsby.  Jag har i vanlig ordning tittat igenom fotogalleriet och dragit mig till minnes vad som hänt under 2020. Det där med "C" kommer inte att nämnas här, så mycket är säkert. Vad har hänt då? Hemma i skogsbyn fick uterummet en välbehövlig makeover. Ny loungedel med soffor samt en matbordsdel. Det blev trivsamt och bra. Dessutom blev vi med plåtis och den måste ju såklart få ett skärmtak. Det blev byggt i ett huj! I Vita Ängeln monterades en ekbräda på halvväggen och fönsterluckorna repareras och målas med linoljefärg i engelskt rött. En annan efterlängtad händelse var att vi fick fiber indraget. En montör anlände på utsatt dag och tid med skylift och meterlång borrmaskin och vips var det klart.  

Uppgradering till 2000-talet.

Bild
De här kulljusstakarna gillar jag faktiskt. En gammal klassisk modell som nog de flesta känner igen. Men de ligger ändå längst ner i julpyntskartongen, oanvända. Varje år tar jag upp en, tittar på den, suckar och lägger ner den igen. De är så himla röda!  Inte nog med det: hålen för ljusen är för små och inga moderna ljus eller blockljus passar. Här krävs drastiska åtgärder för att baxa in grejerna i 2000-talet! Såga, borra, slipa, måla. Designa! Sådärja. Nu är jag nöjd. Lite fantasi, kalkfärg, läderremmar och figursågning var vad som behövdes.

Doris deppar.

Bild
Linoljefärg i all ära, men den har ju orimligt lång torktid! Det krävdes 14 långa dagar innan dessa fönsterluckor var klara för uppsättning igen: Jag känner mig otålig, det är så trist att titta på färg som torkar. Det är tre par luckor kvar att renovera och måla, och ytterdörren. Det kommer att ta ÅR att slutföra! En annan sak att deppa över är vår plåtis, den enda transportmöjligheten vi har här nere. Den är på tok för stor och klumpig att köra omkring med i små trånga byar och på smala franska vägar. Hitta parkering ska vi bara inte tala om. Det känns begränsande att inte kunna åka riktigt dit man vill.  Annars är jag glad för den, det var trevligt att göra resan ner och slippa hotellboende och rastplatsmat. Jag är lite skeptisk till hotell, det erkännes. Funderar alltid över hur städningen sköts, vem som legat i sängen före mig och huruvida det finns vägglöss... Kanske en liten fransk bil som står redo i Vita Ängelns garage inte skulle vara så dumt? Det här med hantverkare är också

Begripliga och obegripliga material.

Bild
Trä, det är ett material man förstår sig på. Det uppför sig som förväntat i alla situationer. Det spricker när man borrar i det, det flisar sig när man sågar i det och det sväller och torkar om vartannat. Men när man vet allt detta så ordnar det sig ändå. Det finns alltid knep att ta till som förebygger trassel. Även om jag inte sågar, borrar och spikar så mycket själv så tycker jag nog jag ändå att jag har en bra känsla för materialet trä. Har varit med och byggt, snickrat och hantlangat i åratal. Här nere i de sydfranska byarna är det helt andra material som gäller när något ska byggas. Med benämningar som är helt obegripliga för mig. Puts. Sten. Betong. Kalk. Bruk. I alla upptänkliga varianter. Det är verkligen ett jättesvårt område att sätta sig in i. Vad som ska användas på vilken yta och varför, bara en sån sak! Här följer en liten kavalkad med en del av Autignac's vackra murar och fasader: En helt vanlig sydfransk bygata. Fasad på 1800-talskyrkan Saint-Martin i Autignac.  Kä

Vi fortsätter arbetet med fönsterluckorna.

Bild
Projekt fönsterluckor i Vita Ängeln  fortsätter. De två helt nysnickrade paren till badrum och sovrum är färdiga. Nu har vi givit oss i kast med kök och matrum. De är i bra skick så det räcker att bara måla, tänkte vi ganska naivt. Det visade sig att ett par luckor var rejält murkna på den övre delen. Det såg illa ut ett tag, men när man sågat bort 5 cm var ekträet alldeles friskt och stenhårt.   När man håller på att jobba och snickra hemma visar det sig alltid, som en naturlag, att man inte hittar rätt sorts träbit eller rätt storlek på skruven. Trots att man tycker det borde finnas alla upptänkliga dimensioner bland allt man samlat och sparat på sig i förråden. Jag vet hur det är, har hjälpt till och hantlangat och letat så mycket. Men till och med naturlagar kan ibland brytas! Det fanns ett alldeles lämpligt stycke ek i gömmorna som C kunde använda och fälla in i fönsterluckorna istället för den murkna delen. Vad var det för träbit då? Jo, resten av min bräda till halvväggen i kök