Doris två hem

Vi har tillbringat hösten i Vita Ängeln. Gjort utflykter. Levt vardagsliv. Småfixat i huset.  Nu tycker jag att Ängeln får klara sig i nuvarande skick ett tag. Det mesta är renoverat, det återstår mest bara löpande underhåll såsom fönstermålning (förutom garaget, men det är en annan historia). Inte mycket att skriva hem och berätta om. Renovering och målning av fönsterluckorna fortsätter såklart. Nu är det bara två par luckor kvar, men de är också de mest komplicerade att få i skick. En hel del snickeriarbete måste till. Ett lite större arbete vi äntligen tog itu med var altandörrarna. De fick sig en ordentlig genomgång med nytt virke istället för murket, reparation av kittfalser och ny färg. Det blev så bra och behövde verkligen göras.   Före och efter. September och oktober månader har varit torra och varma i Languedoc. Vi har gjort utflykter med plåtisen. Äntligen har jag fått se svarta tjurar, vita hästar och rosa flamingos. Var någonstans? Jo i Camargue! Vi hade några härliga daga

Jag gick omkring i Vita Ängeln häromdagen, dammtorkade och funderade på ditt och datt. Det slog mig då att jag verkligen måste gilla fåglar. Som inredningsobjekt, alltså. När jag tänker efter stämmer det, de är dekorativa och finns i en mängd olika former och färger. Nedan följer en liten mini-kavalkad. Apropå fåglar: v yn överst här på sidan fick jag plötsligt upp ögonen för. Bilden är tagen på Vita Ängelns terrass. Jag tycker byggnadernas alla olika vinklar ser spännande ut. En liten duva råkade också komma med... Herr Uggla och Fru Höna. De är tillverkade i Afrika av återanvända oljefat. Bara en liten pippifågel. Slutligen väggdekorationen från Jie-Keramik. Retro, 1970-tal.  

Apropå camping så finns det i Frankrike en organisation, France Passion, där privata gårdar och hem tar emot övernattande husbilsgäster. Som medlem är det gratis, men det förutsätts kanske att man inhandlar någon produkt som tillverkas på gården, till exempel vin eller ost.  Jag har insett att man verkligen kan hamna på udda platser! Vi stannade på två ställen som var helt olika i sin karaktär och vi blev mycket väl mottagna på båda. En natt stod vi hos en vinbonde i Eguisheim i Alsace. Där var det rent och välordnat. Vi provade och köpte gott vin.  Natten efter hamnade vi på en getfarm, Le Gang des Biquettes, belägen antal mil väster om Lyon i byn Pinay. Rena, rama bondvischan. Det var en kvinnlig getfarmare som lät oss parkera på hennes gård. Getter, kor, hundar, katter, höns och flugor. Och kul! Vi köpte lite ost som ägarinnan tillverkade och fick följa med in i ladugården och titta på mjölkningen.

Om jag någon gång mot förmodan skulle starta en Facebookgrupp har jag uppslag på namn och ämnen klart: Vi Som Hatar Autobahn. Vi Som Hatar Att Befinna Oss I Trafiken. Vi Som Inte Orkar Sitta Still i 6 dagar. Detta var min sista resa efter vägarna till och från Frankrike inom överskådlig tid! Jag tycker verkligen det är så jobbigt. Det är inte plåtisens fel, den fungerar precis som den ska och jag är van vid att campa sedan husvagnslivet.  Som tur var gjorde vi några dagars uppehåll i Alsace på nedresan. Perfekt för mina till bristningsgränsen spända nerver att få vila ögonen på vackra vinfält, korsvirke och kullersten. Det var första gången för mig i regionen. Vi fick väl mest en överblick om hur det var där. Vi besökte några av de välkända byarna och fick också mer kunskap om de Alsaciska vinerna. Jag skulle gärna återvända och utforska mer - om det inte innebar en evighetslång bilresa först. Vi följde Route de Vin en bit. Man kan nog inte vara i Alsace utan att äta Tarte flambée och

Några veckor har gått sedan vi kom hem från Autignac. Transaviaflyget från Arlanda till Montpellier fungerade bra, hoppas verkligen den linjen blir kvar.   Det har varit trevligt att tillbringa åtminstone del av sommaren hemma i Ångermanland. Vädermässigt har det inte funnits mycket att klaga på. Förutom torkan, då. Rabatterna törstar och allt uppsamlat regnvatten har tagit slut för länge sedan. Jag vågar inte ta för mycket vatten ur vår djupborrade brunn, hemska tanke om den skulle sina.  På pysselfronten då? Jo, jag hittade en lite bortglömd och undanskuffad trädgårdssoffa ute i boden. Den har inte varit framme på några år. En nätt modell från 1950-talet som jag gjorde i ordning och målade grön för ungefär 20 år sedan. Nu behövde den lite TLC, sliten och flagnad som den var. Före- och efterbilder. Nu behöver soffan inte skämmas för sig!  Vad mer då? Vi har haft en del gäster här hemma. En liten, men ack så viktig detalj som gästhandduksfrågan behövde lösas lite mer permanent. Jag har

Nu har äntligen Vita Ängeln fått besök. Vi har förmånen att tillbringa några veckor här i Autignac och det känns så bra. Hus ska inte stå tomma alltför länge. Även om de har tillsyn över det mest akuta blir det ändå en slags övergiven ton och känsla i byggnaden. Hus behöver få vädras, öppnas upp och användas! Det mesta brukar fungera bra när vi är här, men denna gång har småsaker krånglat: Ett obegripligt fuktgenomslag på en liten yta på en innervägg. En droppande slang till tvättställsblandaren. Batterier i konstiga dimensioner som tagit slut. Det sistnämnda problemet tillhör  Vera-systemet och går föralldel att åtgärda i en butik specialiserad på batterier , belägen i Villeneuve-les -Beziers. Där har vi varit förr... Droppande rör fixade C ganska lätt. Han iklädde sig rollen som rörmokare och bytte till ny vattenslang i ett nafs. Så var det fuktfläcken på väggen, då. Vi har rådfrågat en murare och kommer att avvakta med åtgärder. Har borstat bort det lösa materialet och håller koll.

Tja, lite ditt och datt. C ska få sin andra dos vaccin om cirka en vecka, tills dess håller vi oss på vår kant. Men därefter bär det minsann iväg! Resa till Autignac är bokad med nya fredagsdirektflyget Arlanda- Montpellier. PCR-test ska tas och franska regler om karantän och utegångsförbud ska följas. Men vi blir nog inte sysslolösa på hemmaplan. Det väntar städning av Vita Ängeln, målning av en och annan fönsterlucka, cykelturer och en hel del terrasshäng. Som vanligt under våren häruppe i den mellersta/ norra delen av Sverige kom förändringen snabbt. I slutet av mars hade vi fortfarande stora snödrivor. Att de skulle smälta bort kändes oändligt avlägset. Två dagar senare, typ, blev det grönt och alla flyttfåglar anlände inom samma vecka. Det går alltid undan så här, bara att åka med!  14 Mars 18 April 1 Juni. På trädgårdsfronten utkämpas det strider. I fjol fick vi Liljebaggar och jag hann inte med bekämpningen. De käkade upp allt i liljeväg! Jag som varit så stolt i alla år över at

Vi ska flytta, om ett år. Då beräknas de nya radhusen vid havet vara färdigbyggda. Tillfället dök upp i januari och jag (vi) hoppade på tåget direkt. All administration med bank, mäklare osv var klart på en vecka. Nu är det bara väntan kvar. Artikeln i den lokala tidningen som drog igång allt. Jag är otålig och ganska rotlös till min natur, alltid på väg någon annanstans. Det kommer inte att bli svårt att lämna skogsbyn trots att vi varit här i mer än 20 år. För min del överväger de entusiastiska tankarna just nu. Kanske blir det lite jobbigare för C.  Jag läste någonstans att man ägnar åren upp till 50 att samla på sig saker. Därefter oroar man sig för att man har för många ägodelar och försöker bli av med dem. Stämmer! Jag tycker det är en lisa för själen att rensa och röja. Nu, när vi ska flytta till mindre, får jag verkligen mitt lystmäte. Egentligen blir inte själva bostaden så väldigt mycket mindre, det är alla kvadratmetrarna med förråd och uthus som krymper betydligt. För att i

Vintern pågår. Lite dagsmeja gör ingen större åverkan på snötäcket än så länge. Vackert vissa dagar, javisst, men nu kan det faktiskt räcka för denna säsong. Vi har börjat fantisera om svindyra Covidtester och intyg för att kunna resa ner till Frankrike i vår, så långt har desperationen gått! Härligt promenadväder. Vissa dagar. Efter sista snöovädret nyligen. En gång skottad till vedboden och en till förrådet.  Snö, Covid och uteblivna resor till trots: det finns faktiskt ljuspunkter i tillvaron också. Om ett år lämnar vi skogsbyn och flyttar till stan. Enplans-radhus med hundra meter till havsstranden, vad sägs om det? Jag är eld och lågor!  Tomten.

  Septemberafton på terrassen. Bara några få steg från Vita Ängelns ytterdörr huserar en av Autignac's vinproducenter, nämligen  Domaine Ballicioni . Man är välkommen till deras cave för provsmakning och inköp efter överenskommelse. Goda viner! Vi gillar deras Orchis, både röd och vit, samt såklart toppnumret Kallisté! Detta blir hädanefter vår "hovleverantör". Interiör från cave Ballicioni. Ett annat roligt besök vi fick till stånd i höstas var i  destilleriet i Autignac. Rendez-vous enligt överenskommelse. En mycket engagerad "brännare" som berättade om processen hur druvor från Faugères blir till sprit.  Det blev lite shopping och provsmakning. Intressanta smaker från naturen, grässorter, körsbär, lavendel och dylikt. Under våra promenader i byn har vi passerat denna skylt många gånger: En privat trädgård som är öppen för besök då och då. Vi var där tillsammans med ett par vänner under det absolut sista öppet-hustillfället för säsongen. Vi blev mycket väl mo