Inlägg

Visar inlägg från 2018

Regn i Autignac.

Bild
Vi är nyss hemkomna till vår ångermanländska skogsby efter en vecka i Autignac. Det kan konstateras att vi lyckades pricka in höstens regnvecka i Sydfrankrike. Det var fruktansvärda översvämningar i Aude, bara cirka 10 mil västerut. Många personer förolyckades och drunknade. Hos oss i Herault regnade och blåste det kraftigt, men mera skurvis.

Det var dock tidvis så kraftiga skurar att det började droppa in vatten på vinden! Jag drog mig till minnes ett litet samtal med vår franske granne J i samband med att vi kom till byn och Vita Ängeln. Vår första åtgärd med huset var nämligen att låta göra en kontroll av yttertaket och montera nya hängrännor.


J berättade då att det kunde blåsa mycket hårt ibland, så pass att tegelpannor ruckas ur läge. Jag tyckte det lät ganska otroligt, men han överdrev verkligen inte! Nu rättade C till ett par pannor via stege genom takfönstret. Det verkade funka.

När solen skiner är det inget problem att hitta på roliga saker. Men vad gör man då när det regnar?…

Bye-bye bussgarage.

Bild
Vi levt några dagar med rivningsmaterial, containrar och stök. Men nu är det gamla bussgaraget borta. Det har hängt med ett antal decennier. En äldre bybo berättade nyss, att på den tiden det begav sig fanns en anordning för att "spela" ut bussen ur garaget. Det var nämligen brandfarligt att tända gengasen inne i byggnaden.


Frukostverandan med nyrenoverad fasad. Här satt byborna och väntade på bussen.


Sorgligt eftersatt litet bussgarage! Nu ligger det i containern.

Finsidan med nytt förråd till vänster.

Septemberbetraktelse.

Bild
Det har hittills varit en mild september, men nu har nordanvinden friskat i och det är kallt. Soligt visserligen, men jag hade faktiskt mössa på mig under hundpromenaden imorse. Och handskar.

Det är torrt i markerna, svampen lyser med sin frånvaro. Jag har bara fått ihop en liter kantareller. Det blev en bra inflyttningspresent till en kompis som köpt torp. En ny exkursion är dock inplanerad till helgen. Då ska det plockas svamp och fikas i skogen med goda vänner. Alltid lika mysigt.

Älgjakten har gått bra för jaktlaget här i byn. De trodde inte det fanns några djur i vår "byskog" eftersom ingen har sett något på hela sommaren. Men det gick bättre än på länge och de fick skjuta tre stycken.
Jag och hunden Pixi ramlade in i ett litet jaktdrama när vi var ute på promenad. Precis framför oss sprang en stor älgko tvärs över vägen. Ni kan inte tro, kära läsare, hur snabbt det går när de springer, och hur tyst det är. Älgen liksom flyter fram nästan helt ljudlöst. Då gjorde hunden…

Bygga upp och riva.

Bild
Ja då var vi igång igen. Tänk att det aldrig får vara lite lugnt! Skämt åsido, jag sliter väl inte ihjäl mig här på hemmaplan just nu. Det gör däremot snickaren. Han håller på med att bygga vårt nya förråd, av och till med hjälp av C.



Det gamla gistna "bussgaraget" ska rivas, helst innan det faller ihop av sig själv och helt okontrollerat. På 1960-talet bodde busschauffören här i vårt hus och han parkerade den lilla, lilla bussen i det lilla, lilla garaget. Vi har ofta funderat på hur i all världen en buss kan ha fått plats där. Men de var nog inte så jättestora  på den tiden.
Det har i alla fall varit ett mycket praktiskt utrymme med plats för släpvagn, gräsklippare och annat skrymmande.

Så nu byggs det nytt på baksidan av boden istället. När det är klart kan vi flytta in alla maskiner dit och bussgaraget avvecklas för gott.
Sedan kommer ju andra angenäma problem. Vi får en ny öppen yta. Vad ska den fyllas med? Jag drömmer om en bastu!







Vin med bubblor.

Bild
Jag har en känsla av att mousserande viner har blivit väldigt trendigt. Plötsligt finns det överallt. Som aperitif, till mat eller som mingelvin. Inte mig emot.

Champagne är väl kronan på verket och i en klass för sig vad gäller både framställning och kvalitet. Spanien har sitt Cava, Italien sitt Prosecco och Tyskland sin Sekt.

Men i Languedoc kan man sannerligen få fram fina mousserande viner väl värda att testa. Och eftersom man nu är lokalpatriot så håller jag mig till de Languedocska dryckerna alla dagar i veckan. Så att säga.
Förra somaren besökte vi staden Limoux och provade lite bubblor på Maison Antech-Limoux och Domaine Rosier. Trevlig utflykt och vi handlade en del så klart.

Nu finns det faktiskt goda bubbelviner på ännu närmare håll också! Det här hittade vi häromdagen:


Les Bulles de Pierre Belle.
Visst är glasen fina? Köpte dem på loppis i förrgår. Om nu mousserande viner ska fortsätta vara trendigt ett tag till duger det absolut inte att dricka dem i vanliga dricksglas.…

Nymålat.

Bild
Jag har, genom åren, målat jättemycket. Vi har haft den arbetsfördelningen, C och jag, under våra renoveringsmödor. Han snickrar, borrar och spikar. Jag målar.
Jag har penslat och rollat. Slamfärgat, lackat, laserat och betsat. Golv, vägar, tak, fönster, fasader, plank, järn, möbler. Klättrat på stegar, pinnstolar, byggnadsställningar och skyliftar.

Jag har dock aldrig förut målat med linoljefärg. Färgen ger en fantastiskt vacker yta som åldras med behag. Den är miljövänlig och dryg.
Men.
Klet och kladd. Hårt arbete att gnugga in färgen i virket. Klibb och kludd. En droppe på fel ställe smetas ut till enorma ytor. Jätte-jättesvårt att hantera. Jag känner mig kluven, skulle så gärna ha färgen överallt på grund av fördelarna som trots allt finns.
Men.

Nu är beslutet ändå fattat. Vita Ängelns fönsterluckor och de yttre fönsterbågarna ska målas med linoljefärg i kulören Engelskt Röd. Det är ungefär den tonen som redan finns på virket och jag tycker det passar bra. Tre par fönsterluckor p…

Vera.

Nu har Vera varit igång ett par månader, dvs systemet för hemautomation. Dags för en liten summering av funktionen.
Vi har suttit hemma i Sverige och loggat in på kamerorna och mätarna i Vita Ängeln, något som jag upplevde som både intressant och en smula kusligt på samma gång. Kusligt bara för att jag helst inte vill se något annorlunda alls. Och tänk om man skulle se en skugga, en rörelse eller att något flyttats. Fånigt? Javisst...

Vi skaffade två billiga, rätt enkla kameror och en dyr och tjusig. Den sistnämnda, VistaCam, lade av efter en vecka och har inte alls fungerat förrän stax innan årets sommarresa till Vita Ängeln. Då gick den igång igen, antagligen för att det varit strömavbrott som startade om kameran. Så nu har vi köpt en brytare som går att fjärrstyra från Sverige. Av praktiska skäl är just denna kamera inte inkopplad på batteribackupen. För många och långa kablar att dra.

Annars har rörelsevaktererna verkat funka ok, så även temperatur- och fuktighetsmätare. Radiato…

Platser i solen.

Bild
Frukostverandan blev just så bra som jag hade tänkt när projektet startades. Varmt, soligt och skyddat. Här är sol från morgon till eftermiddag i sydostläget. Vi har ju värmebölja nu i Mellansverige och verandan är flitigt använd.
Jag har möblerat, eventuellt tillfälligt , med ett ärvt 1970-tals möblemang. Den önskade duosoffan får vänta ett tag. Det har visat sig att det nog inte är så dumt med bord och stolar, annars får ju inte gästerna plats, ju!
Rabatten framför är på gång, jag har satt Jättedaggkåpa och längst till höger har jag förbarmat mig över en tuva med Iris som inte trivts på sin gamla plats. Få se om de gillar detta läge bättre.


En annan liten sittplats i söderläge. En lokal snickare har tillverkat stolarna. Bordet har en egenhändigt gjuten betongskiva. För ett par månader sedan var det snö här långt upp över köksfönstret.

Kusar.

Bild
Nej, jag menar inte hästar! I Ångermanland kan man kalla odefinierade, krypande, krälande insekter för just kusar. De där som man inte alltid vet namnet på och som dyker upp på oönskade ställen. Inte välbekanta flygfän såsom flugor eller getingar, det är inga kusar.

Trämasken hamnar definitivt i kusarnas skara. Ett typiskt exempel, skulle jag vilja säga. Minns ni, kära läsare, mitt nätta lilla skåp som jag var så nöjd med? Det finns inte längre. Trots flera grundliga behandlingar mot trämask upptäckte jag förra sommaren lite nytt spån på en list på skåpets baksida. Möbeln låg i en container på La Dechetterie samma förmiddag! Jag får ge min goda vän E i franska byn C rätt: man ska vara mycket skeptisk till att ta hem gamla loppismöbler.

Sedan dess har hörnet i vardagsrummet stått tomt. Men inte nu längre. Jag gjorde ett fynd på en liten loppis förra veckan.


En rar hylla i smidesjärn blev det. Garanterat kus-fri!

Doris ser dig!

Bild
Doris ser dig, Vita Ängeln!
Under de år vi har haft vårt franska hus har vi aldrig bekymrat oss för något, bara stängt fönsterluckorna, elen och inkommande vattnet och lämnat huset. Men under den stränga vinter som varit har vi alltmer börjat fundera på hur skönt det skulle vara att komma till ett uppvärmt hus. Det vore nog nyttigt för byggnaden också. Som det nu är tar det ju flera dagar att få lite värme i tjocka väggar och kalla stengolv och driva ut rå och fuktig luft. Och nu finns ju faktiskt tekniken som gör det möjligt!

Eftersom svärsonen M är mycket väl bevandrad i hemautomation, och bloggar om "smarta hem" fanns ju hjälp att få för oss noviser på området. En annan blogg som tog upp ämnet gav ytterligare inspiration: Uppkopplat hus

Äventyret började lite modest med tanken att enkelt kunna styra radiatorerna och hålla huset med grundvärme under den kalla årstiden. Det har svällt ut, ska jag säga! Nu har vi kameror, temperaturavkännare, rörelsedetektorer, dörrvakter o…

Hjälp - vi drunknar!

Bild
Vi drunknar i snö! Snödjupet är åtminstone två meter, och mer väntas enligt väderleksrapporterna. Jag är trött, less, deppig och längtar till Autignac. Visserligen har det varit en sträng vinter också i Languedoc med flera minusgrader, spöregn och till och med snö under något dygn. Men nu börjar det våras där nere, det kan man vara förvissad om.
Annat är det här i Ångermanland. Vintern i år tar verkligen priset! Trots min uppväxt i Tornedalen kan jag inte dra mig till minnes någon så här snörik vinter. Kommer det någonsin bli vår igen?
 Min fina, nya frukostveranda - hallå, var är du?

Köksfönstret. Om vi inte skottat regelbundet har det inte varit möjligt att se ut.
 Uterummet skymtar i drivor av snö.
 Man går liksom i tunnlar!


 Någon som ser staketet? Inte? Jag vet att det finns därunder nånstans...



Sagina.

Bild
Ibland bläddrar jag i det vackra, informativa, välfyllda och stundom enligt mitt tycke en smula pretentiösa magasinet Retro. Där får samlare av allsköns prylar verkligen sitt lystmäte, jag är en av dem. Nyligen la jag vantarna på ett par tidningar helt inriktade på Upsala-Ekeby. I två delar presenteras företagets produktion inklusive artiklar och presentation av alla olika designers genom åren.


Sagina heter ett av designern Mari Simmulsons alster. Jag trodde jag hade alla sex delarna som fanns, eftersom jag har letat i åtminstone 10 år och hållit ögonen öppna på loppisar, nätet osv. Men lustigt nog, alldeles nyligen, inom en och samma vecka, fick jag veta att det var fel, fel, fel!
Belägg 1: enligt magasinet ovan finns det fler än sex delar.  Belägg 2: Under ett hembesök hos en gammal dam, vad får jag se? Jo en stor, präktig Saginaskål som jag aldrig sett förut. Den stod vanvördigt nog på damens köksbord fylld med äpplen, kulspetspennor och kallelser från landstinget.. snyft! Men det…

Kantstött, skevt och sprucket.

Bild
De som samlar på retro-grejer såsom porslin, glas eller keramik brukar ju säga att sakerna absolut inte ska ha tråkiga fel som nagg, sprickor, blekta färger och så vidare.  I så fall är de så gott som värdelösa. Man bör tänka sig för innan man köper, och i varje fall noga begrunda pris kontra tillgång.
Jag håller med. I teorin. Jag brukar ju säga att det där med affektionsvärde inte är särskilt viktigt, men det är nog en sanning med modifikation. Det är vissa saker här hemma som faktiskt har en liten plats i hjärtat ändå, kantstötta, skeva och spruckna som de är.
Den här stora skålen har kommit till mig på krokiga vägar, som ett "långlån". Det är fantastiskt vackert och helt genuint med sina sprickor och häftiga lagningar.


En 1950-talsvas och skål från föräldrahemmet. Definitivt inte i toppskick någon av dem. Men jag tycker om och använder dem i alla fall.

Gamla leksaker. Pluto har tappat sina öron. Annars är han i fint skick, trots att jag som barn hårdhänt böjt och bänt på …

Bagdad.

Bild
En artikel i lokaltidningen häromdagen fångade mitt intresse. Den handlade om Bertil Vallien, välkänd glaskonstnär och skulptör sedan många år, för närvarande verksam vid Kosta glasbruk. Mindre känt är kanske att han började sin bana på 1950-talet med keramik.  Jag har en samling med glaserade stengodsfiguriner från 60-talet som heter Bagdad, signerade Bertil Vallien. Serien består av sju fantasifulla hus. Alla har sitt unika nummer. Mitt samlande började med ett arv från föräldrahemmet. Bagdad nummer 3 har stått på pianot därhemma så länge jag kan minnas, bredvid en Lisa Larsson ABC-flicka. För ett antal år sedan ville jag veta lite mer om nummer 3 och upptäckte då hela Bagdad-serien. Så klart man måste ha allihopa! Det tog några år, men nu är den lilla staden komplett.