Doris deppar.

Linoljefärg i all ära, men den har ju orimligt lång torktid! Det krävdes 14 långa dagar innan dessa fönsterluckor var klara för uppsättning igen:

Jag känner mig otålig, det är så trist att titta på färg som torkar. Det är tre par luckor kvar att renovera och måla, och ytterdörren. Det kommer att ta ÅR att slutföra!

En annan sak att deppa över är vår plåtis, den enda transportmöjligheten vi har här nere. Den är på tok för stor och klumpig att köra omkring med i små trånga byar och på smala franska vägar. Hitta parkering ska vi bara inte tala om. Det känns begränsande att inte kunna åka riktigt dit man vill. 

Annars är jag glad för den, det var trevligt att göra resan ner och slippa hotellboende och rastplatsmat. Jag är lite skeptisk till hotell, det erkännes. Funderar alltid över hur städningen sköts, vem som legat i sängen före mig och huruvida det finns vägglöss...

Kanske en liten fransk bil som står redo i Vita Ängelns garage inte skulle vara så dumt?

Det här med hantverkare är också en sak att vara dyster över ibland. Jag har fått höra en del horribla hantverkarhistorier på sistone. Lurendrejeriet med vår terrass sitter också som en tagg i sinnet och har inte fått någon lösning. 

Det flyttar ju hit en hel del nya svenskar, engelsmän och andra som renoverar gamla franska byhus av hjärtans lust. Hantverkare är eftertraktade och ett ständigt samtalsämne. Det är klart det dryftas och utbyts erfarenheter. Jag tycker man ska lämna ärliga recensioner, på så vis rensas de oseriösa bort så småningom.