Doris två hem

Jag har en liten övernattningslägenhet i stan. Den har i första hand behövts för jobbets skull, för att vara nära till vid behov av akuta insatser nattetid. Dessutom är det ju praktiskt att kunna sova över i stan efter en festlig kväll. Våra ungdomar har nyttjat lägenheten ganska mycket också genom åren. Inredningsstilen i lilla ettan är lite annorlunda jämfört med vad jag i vanliga fall brukar göra. Ganska modernt, svart och vitt med inslag av rött. En bokhylla fungerar som rumsavdelare mellan kokvrån och sängen, en lösning som har fungerat jättebra. Köksdelen med baksidan av bokhyllan har fått en egen tapet för att ytterligare ge illusion av det är ett eget rum. Här är några bilder.

En dag i somras, när jag gick omkring i Vita Ängeln och tittade, blev jag lite filosofisk. Så många olika material som möts och samverkar i ett hus. En del sammansättningar är enbart praktiska, andra har någon kreativ tidigare och nuvarande (!) boende åstadkommit. Jag fick lust att dokumentera vad jag såg, så här är några bilder på olika detaljer och materialmöten som jag tycker är vackra.  Takfönstrets ljusschakt och en grov ekbjälke i övre hallen.  Gamla bjälkar, metrokakel och putsade väggar i köket. Trappan mellan våningsplanen. Ek, terracottaklinkers och brunt kakel. Vy ner mot hallen. Kakel i nischen under valvet. Golven har samma sorts klinker på hela första våningen, men alla rum har fått olika färg. Det ska jag visa i ett annat inlägg. Alla fönstersmygar i huset har fått carrelage i olika varianter. Här är det mönstrat kakel i matrummet, teracottaklinkers i gästrummet och blått kakel i vardagsrummet. Jag gillar det och tänker att man no...

Jag är född och uppvuxen i Tornedalen. Torneälv, den outbyggda, vilda och strida, fungerar som gräns mellan Sverige och Finland. Dalgången är flack och bred, inga höga berg. Naturen är alltid närvarande och självklar. Här är det i princip bara att gå ut och hämta delikatesserna: bären, köttet och fisken. Det är klart, lagstadgade älgjakts- och laxfisketider måste ju såklart hållas. Ändå blev jag ingen naturmänniska. Jag betraktar hellre än deltar aktivt. Inga strapatser i skog och mark för mig, nej tack. Men ibland är det ändå svårt att låta bli. Det där med att gå ut och samla in det ätbara och inte låta det förfaras sitter på något vis inpräntat i medvetandet. Det går inte att stå emot. Jag har ett kantarellställe här i vår närmaste Ångermanländska skog. Bara att gå och hämta svampen när säsongen är inne. Men det blir aldrig någon njutbar och trevlig tur i skogen när de gula godingarna ska plockas. Tvärtom. Mitt svampställe ligger i ett skogsparti med en tvärbrant sluttning full...

Autignac sägs inte vara en så kallad circulade-by, men när man tittar på en karta, ser ändå gatorna ut att forma en cirkel med utgångspunkt från kyrkan. Byns nuvarande kyrka är dock inte särskilt gammal, ingenting medeltida som i de äkta cirkulade-byarna. En fördel med det kan ju vara att det inte är något problem att bygga en takterass eller göra andra förändringar på sitt hus i Autignac. Annars kan sådant vara problematiskt i en by som har värdefull arkitektur med högt bevarandestatus. Och sådana underbart vackra, urgamla, men ändå levande byar finns det många av i vår region Languedoc! Vita Ängeln byggdes enligt uppgift från La Notaire kring 1860. Ytterväggarna är mycket tjocka, på vissa ställen ca 1 1/2 meter, och buktar oregelbundet. Jag har ingen önskan att regla och räta upp någonting. Det är vackert som det är. Man har gjort sig besväret att bygga valv på flera ställen på 1:a våningen. Jag har sammanställt några bilder så Ni får se.

Med risk för att verka tjatig: jag har varit på loppis igen. Det är lustigt hur humörstyrt allt fyndande egentligen är. Ett oinspirerat och jäktat besök ger ingenting. Inte heller om man bara söker en speciell sak. Nej, här gäller det att ha ett par flexibla ögon och lite fantasi. Dessutom måste man rota och gräva, som besökande svärdottern P så vist uttryckte. Att man får ganska billiga, egna och unika saker till sitt hem är roligt, och som en bonus kommer återbruket och ett lite hållbarare sätt att leva. Jag har funderat på en solspegel till spegelväggen. Den här varianten, utan det guldiga, blev perfekt. Vita Ängelns kök fick en hylla i smide. Praktisk och kul. En spegel till gästrummet i gediget trä och utskurna elefanter. Passar stilen i rummet, med sitt lugna uttryck.

Jag har skapat en liten sitthörna i Vita Ängelns matrum. Plockat ihop lite möbler och prylar till en harmonisk (!?) enhet. När jag var klar med inredningen kom frågan: vad är det här för stil egentligen?  En salig blandning av olika inspirationskällor och egna ideér, kanske. Jag vet inte, men jag gillar i alla fall resultatet. Stolen fanns i huset när vi flyttade in. Den har jag målat svart och klätt om med bolstervävstyg och ett lapptäcke av gamla twistsömsbroderier. Plåtskåpet från en antikaffär i Pezenas har jag ju visat Er nyligen. Den roliga fågelkannan köpte jag på en keramikmarknad i Saint Pons de Thomières förra året.

Senast vi var här i Autignac, i april, tog jag mod till mig och beställde sex stycken stolar till matrummet i Vita Ängeln. Det var inte alls modigt vad gäller modellen på stolarna, den saken hade jag helt klar för mig. Djärvheten bestod snarare av själva logistiken. Beställa (och betala i förskott) med leverans denna vecka när vi har återkommit till vårt kära semesterhus. Men det har fungerat perfekt, allt från utlovade telefonsamtal från fraktfirman om leveransdatum, till att stolarna anlände på exakt överenskommen tid. Så här står dom nu, bistrostolarna av klassisk modell i "chêne vielli". Ikeastolarna då, som följde med i husköpet? Jo, några av dem ska jag vitlasera och använda lite varstans i Vita Ängeln. Alltid bra med extra sittplatser.