Doris två hem

Pappa dog i januari. Han hade en låda med osorterade fotografier, som sträcker sig från början på 1900-talet och nästan 100 år framåt. På de äldsta bilderna blickar allvarliga och uppsträckta personer rakt in i kameralinsen. På bilderna från slutet på 1900-talet är det inte lika seriöst, det där med fotografering. Min syster Å och jag har börjat titta igenom lådan med foton. Jag, som är näst intill ansiktsblind, känner inte igen alla människor som figurerar på bilderna. Tur att syrran har bättre koll! Eftersom jag är intresserad så tittar jag mycket på inredningen och interiörerna, det vill säga det som man kan se bakom personerna! Det tycker jag är intressant och kan säga en hel del om den tidens anda. Jag har skannat in några foton. Inte allra bästa kvalitet, tyvärr, men håll till godo! Här sitter jag, jättesur för jag har ramlat och fått en fläskläpp. Mamma och pappa köpte möblemanget 1959. Duxsoffan var i gult nopprigt tyg. Soffbord i teak. Det fanns bokhylla också, samt ...

Visst är det kul och givande att fynda på loppis: billigt, hållbart och bra. Men ibland går man förbi dyra butikens skyltfönster och inser, på en millisekund, att där är ju prylen man bara mååååste ha! Så var det med Solstickankudden. Jag blev förtjust direkt. Det visade sig att Solstickan har en hel del designade saker med sin logo på, till exempel brickor, handdukar, brandfiltar med mera. Vem känner inte igen den lille gossen? Väl inne i butiken sprang jag på den lampskärm som jag länge saknat. Att jag saknat den visste jag inte förrän jag såg den, det erkännes. Min fina golvlampa i teak och mässing kommer från föräldrahemmet och köptes 1959. Originalskärmen, som är borta sedan länge, var i ärggrön sidenrips. Men jag tycker den här nya skärmen passar bra, lite retroflirtig, sådär. På hyllan står förresten världens vackraste vas: Dagg från Svenskt Tenn. Jag fick den som en mycket generös gåva nyligen. Jag som hade planerat att önska den i present nästa gång jag fyll...

Som Ni väl redan räknat ut, kära läsare, så har jag lätt för att "snöa in" på vissa saker. Jag vill gärna visa en av mina lite originellare samlingar, nämligen grytunderlägg i bast. På 60-70- talen fanns en uppsjö av sådana i varje kökslåda. Nu är de inte helt lätta att få tag på. De måste vara i fint skick med intakta färger och inte brända som många blivit av flitig användning. Tyvärr tål de inte att förvaras i dagsljus, då bleks de på ett kick. Jag tycker de är vackra och dekorativa, men fullständigt oanvändbara och opraktiska!