Husqvarna N:o 426

Hur skulle jag klara mig utan vedspisen? Den är verkligen en fantastisk tillgång här i vårt gamla hus. Strömavbrott, värme, matlagning och mys: allt klarar den!

När vi köpte fastigheten fanns redan en så kallad smalspis här. En liten pytte med två kokplattor och låg verkningsgrad. Så kan man ju inte ha det när man bor i en gammal kôrsbönning ute på bonnvischan. Så den byttes raskt ut mot denna trotjänare, Husqvarna 426. Eftersom spisen är emaljerad och inte så snirklig är den troligen från 1930-talet.

Vi har nyligen köpt en spisfläkt för att sprida värmen ut i de andra rummen. När den blir varm startar en liten elmotor som driver fläktbladen. Den fungerar utmärkt och jag kommer att avveckla takfläkt-hatobjektet snarast. Istället kommer min gamla PH 4 upp. Det blir mycket bättre!


Jag lagar alltid mat på Husqvarnan, när den ändå är varm. Eller kokar kaffe. Ugnen är inte lätt att klura ut. Den blir superhet och värmen är ojämn så man måste alltid tänka på att vända på plåten i halvtid så att säga.

Våffeljärnet har jag inte testat, här känns ändå det elektriska lite mer praktiskt...
Moccakaffe på G.

Vintertid eldas det dagligen. Vi köper ved av en granne som levererar 4 kubikmeter kluvet och klart varje vår. Spisen är en bruksartikel så någon styling med ljusstakar och blomster i gamla kannor, vilket man ofta ser i inredningsmagasin, är det inte tal om. Jag bryr mig inte om att svärta den särskilt ofta heller, tycker det mest luktar illa, det där.

Vedboden.

Vedlåren har C platsbyggt efter gammal modell. Fyra korgar med ved går in.











Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bloggar'n drömmer sig bort, del 2.

Kusar.

Doris ser dig!