Fotografier berättar.

Pappa dog i januari. Han hade en låda med osorterade fotografier, som sträcker sig från början på 1900-talet och nästan 100 år framåt. På de äldsta bilderna blickar allvarliga och uppsträckta personer rakt in i kameralinsen. På bilderna från slutet på 1900-talet är det inte lika seriöst, det där med fotografering.
Min syster Å och jag har börjat titta igenom lådan med foton. Jag, som är näst intill ansiktsblind, känner inte igen alla människor som figurerar på bilderna. Tur att syrran har bättre koll!
Eftersom jag är intresserad så tittar jag mycket på inredningen och interiörerna, det vill säga det som man kan se bakom personerna! Det tycker jag är intressant och kan säga en hel del om den tidens anda.
Jag har skannat in några foton. Inte allra bästa kvalitet, tyvärr, men håll till godo!


Här sitter jag, jättesur för jag har ramlat och fått en fläskläpp. Mamma och pappa köpte möblemanget 1959. Duxsoffan var i gult nopprigt tyg. Soffbord i teak. Det fanns bokhylla också, samt matrumsmöblemang, alltihop i teak. 
Här sitter min son J i samma soffa.  Jag tog hand om den och klädde om den 30 år senare. Helt utan föregående kunskap om möbeltapetsering och i ett hiskeligt grönt tyg och mönster. Det är mitt eget 1990-talsvardagsrum man ser.

Året är 1975. Jag, närmast kameran, dricker kaffe med mina släktingar i föräldrahemmet. Möblerna är utbytta enligt den tidens mode med ryamatta, oxblodsfärgad soffgrupp i skinn och ett klunsigt soffbord som faktiskt hade en präglad kopparskiva.
I mitt yrke besöker jag dagligen seniorer i deras hem. Om jag nu får göra en svepande generalisering så var det precis så här det gick till med inredningen: man gifte sig och satte bo på 1950-talet. 20-30 år senare, det vill säga på 70- eller tidigt 80-tal bytte man ut möblemanget igen. Se ovan! Sedan dess har man inte köpt nya möbler utan allt är kvar. Skinnsoffor (eller möjligen gammalrosa plysch från 1982) bokhyllesystem, ryor och kryddlampor.


Det här är väl underbart, eller hur! Mammas första "lya" i Haparanda där hon och hennes syster bodde. Stringmöbler, fladdermusfåtölj och Zig-Zag symaskinen som hon sydde massor på.


1954. Här sitter hon, så prydlig i sin stiliga sjuksköterskefrack! Doris: min faster, namne och kollega.

Kommentarer

  1. Mellan skånsk mylla och fransk terroir23 februari 2016 kl. 10:28

    Vilken skattgömma den där fotografilådan var! Roligt och väcker minnen hos mig också.

    SvaraRadera
  2. Anonym26 februari 2016 kl. 10:43

    Underbara bilder! Minns teakmöblerna och mammas förtjusning över dem. Älskar solstickekudden i förra inlägget också!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jie-Keramik.

Bild
Dessa keramiktavlor måtte väl varenda kotte känna igen! Högst troligt är väl också att någon av Er, kära läsare, har en och annan i sin ägo. Jag ser dem mycket ofta alla fall, till exempel under mina hembesök i jobbet. De är inte så särskilt vackra, där de hänger. Men designen, motiven och färgsättningen gör att det inte går att ta miste: väggreliefer, 1970-tal, från det gamla ärevördiga företaget Jie-Keramik. De där borde jag enkelt kunna samla på mig för noll och intet, tänkte jag lite naivt. De kan ju inte ha något värde, fullständigt urmodiga som de är. Men så lätt var det inte. Och inte helt gratis heller, även om de flesta inte betingar några tresiffriga belopp precis. Tavlorna ovan har jag köpt under vinterns lopp. Jag har valt ut motiv med de djupaste relieferna. Varför? Tänk er dem i grupp, vitmålade, på en putsad, vitmålad och fransk vägg. Det kan nog bli riktigt bra!
Läs mer

Vägs ände.

Bild
Vi har tillbringat hösten i Vita Ängeln. Gjort utflykter. Levt vardagsliv. Småfixat i huset.  Nu tycker jag att Ängeln får klara sig i nuvarande skick ett tag. Det mesta är renoverat, det återstår mest bara löpande underhåll såsom fönstermålning (förutom garaget, men det är en annan historia). Inte mycket att skriva hem och berätta om. Renovering och målning av fönsterluckorna fortsätter såklart. Nu är det bara två par luckor kvar, men de är också de mest komplicerade att få i skick. En hel del snickeriarbete måste till. Ett lite större arbete vi äntligen tog itu med var altandörrarna. De fick sig en ordentlig genomgång med nytt virke istället för murket, reparation av kittfalser och ny färg. Det blev så bra och behövde verkligen göras.   Före och efter. September och oktober månader har varit torra och varma i Languedoc. Vi har gjort utflykter med plåtisen. Äntligen har jag fått se svarta tjurar, vita hästar och rosa flamingos. Var någonstans? Jo i Camargue! Vi hade några härliga daga
Läs mer

Husqvarna N:o 426

Bild
Hur skulle jag klara mig utan vedspisen? Den är verkligen en fantastisk tillgång här i vårt gamla hus. Strömavbrott, värme, matlagning och mys: allt klarar den! När vi köpte fastigheten fanns redan en så kallad smalspis här. En liten pytte med två kokplattor och låg verkningsgrad. Så kan man ju inte ha det när man bor i en gammal  kôrsbönning  ute på bonnvischan. Så den byttes raskt ut mot denna trotjänare, Husqvarna 426. Eftersom spisen är emaljerad och inte så snirklig är den troligen från 1930-talet. Vi har nyligen köpt en spisfläkt för att sprida värmen ut i de andra rummen. När den blir varm startar en liten elmotor som driver fläktbladen. Den fungerar utmärkt och jag kommer att avveckla takfläkt-hatobjektet snarast. Istället kommer min gamla PH 4 upp. Det blir mycket bättre! Jag lagar alltid mat på Husqvarnan, när den ändå är varm. Eller kokar kaffe. Ugnen är inte lätt att klura ut. Den blir superhet och värmen är ojämn så man måste alltid tänka på att vända på plåten i
Läs mer