Naturens vedermödor.

Jag är född och uppvuxen i Tornedalen. Torneälv, den outbyggda, vilda och strida, fungerar som gräns mellan Sverige och Finland. Dalgången är flack och bred, inga höga berg. Naturen är alltid närvarande och självklar. Här är det i princip bara att gå ut och hämta delikatesserna: bären, köttet och fisken. Det är klart, lagstadgade älgjakts- och laxfisketider måste ju såklart hållas.

Ändå blev jag ingen naturmänniska. Jag betraktar hellre än deltar aktivt. Inga strapatser i skog och mark för mig, nej tack. Men ibland är det ändå svårt att låta bli. Det där med att gå ut och samla in det ätbara och inte låta det förfaras sitter på något vis inpräntat i medvetandet. Det går inte att stå emot.

Jag har ett kantarellställe här i vår närmaste Ångermanländska skog. Bara att gå och hämta svampen när säsongen är inne. Men det blir aldrig någon njutbar och trevlig tur i skogen när de gula godingarna ska plockas. Tvärtom. Mitt svampställe ligger i ett skogsparti med en tvärbrant sluttning full av rotvältor, stubbar, gammalt röjt sly och ris. Sista biten ner mot vägen får man sätta sig och kana ner på baken. Risk för frakturer, rivet skinn och rivna kläder -  och insektsbett i mängd!
Men, som sagt, det finns alltid kantareller att hämta.

Så var det vildhallonen. 50 meters promenad, bara att gå och hämta. Brant södersluttning. Brännässlor som är 2 meter höga. Taggiga tistlar. Aggressiva och hungriga bromsar av alla de arter. Sedan finns det Johannesört också men den ska vi inte klaga på.




Blåbär och lingon: sträva upp och nedför stupande bergssluttningar. Hjortron: här går gränsen. Jag är livrädd för myrar. Ser de svarta, bottenlösa hålen framför mig. Brrr!
Inte undra på att jag är så förtjust i slättlandskap, som till exempel i Languedoc. Här i Ångermanland finns det berg så det räcker.